I Florö # 2

Episoden från Florö fortsätter. Epsidodens början hittar ni i förra inlägget.

När vi jobbade på fiskefabriken var vi tvungna att stiga upp fyra varje morgon, eftersom färjan hämtade oss klockan halv sex. En morgon vaknade jag innan väckarklockan ringde. Det knakade i huset. Det var storm ute. När klockan var strax före halv sex gick vi alla ut och ställde oss på bryggan. Det var mörkt. Ola skrattade hysteriskt. Det blåste hårda vindar och vågorna slog upp på bryggan. Färöborna stod och tittade ut över vattnet. Jag såg färjan komma mot oss. Färjan lade inte till vid bryggan som den brukade, utan en bra bit bort bredvid en klipphäll. Patrik sa med en mörk mogen röst att färjan inte kunde lägga till vid bryggan på grund av stormen. Vi var tvungna att ta oss över klipphällarna. Carola beordrade oss att bege oss mot färjan. Det var svårt att gå rakt. Jag gick bakom Carola. Hon pratade högt för sig själv och gestikulerade med armarna. Vi kom fram till en smal träbro. Vi gick ut på den. Jag tappade balansen och tog tag i Carolas arm. Hon skrek åt mig att släppa taget. Hon skrek till mig att om jag föll så skulle även hon falla. Vi kan bara överleva ensamma, skrek hon. Det hade hon rätt i, tänkte jag. Vi klättrade över en inhägnad. Jag såg att en av färöborna snubblade över stängslet och slog ansiktet mot en stor sten. Det där måste ha gjort ont, tänkte jag. Vi kom ombord på färjan och jag funderade över hur länge vi skulle jobba den dagen.

I Florö # 1

Den här episoden utspelar sig i Florö som är en halvö i Norge där jag bodde och jobbade från och till under många månader.

Vi var sex personer som först kom till Florö med en färja. Vi var egentligen sju personer men Patrik hade kört sin orangefärgade Volvo till Florö. På kajen mötte Astrid oss. Astrid var den person som tog hand om personalen på Skaarfish. Skaarfish var fiskefabriken vi skulle jobba på under fyra månader. Fabriken låg tio minuter med bil från kajen. Det var augusti och vädret var fint och Astrid hälsade oss alla välkomna till Florö. Astrid sa att vi var tvungna att åka en till färja för att komma till den plats där vi skulle bo. Vi gick ombord på färjan. Vi gav oss iväg längst med fjorden. Jag tittade ut genom fönstret och färjan for fram väldigt snabbt. Det gick en timme och färjan kryssade mellan ögrupperna. Jag undrade vart vi skulle bo? Astrid berättade att vi skulle bo i ett hus på en ö. Huset hyrdes vanligtvis ut till rika tyskar. Vi åkte med färjan en halvtimme till. Astrid pekade ut genom fönstret och sa att det var där vi skulle bo. Jag såg två stora trähus som var placerade på en klipphäll. Framför huset fanns en träbrygga. Det var inga andra hus på ön, eftersom ön var väldigt liten och full av klippor. Astrid sa att det skulle komma sex andra personer till vår ö. De skulle bo i det andra huset som satt ihop med vårt. De var från Färöarna, sa hon.

Det låg ett berg vid sidan av ön. Berget hette Batalden. För att ta sig till foten av berget var man tvungen att åka i en roddbåt. Vi gjorde det en söndag. Det var Carola, Patrik, Eva, Ola och jag. Ola tyckte om roddbåtar, så han fick ro. Han rodde och fotade samtidigt. En åra åkte ner i vattnet och flöt iväg. Vi fick aldrig tag i den. Ola skrek rakt ut i luften. Jag fotade honom med min kamera mitt i skriket. Resterande av vägen rodde vi med en åra. Vi vandrade upp för Batalden. Solen lyste och alla var glada. Carola var speciellt glad. Jag vet inte varför. Patrik var också glad. Patrik var glad eftersom hans flickvän Eva hade kommit till ön med samma färja som vi hade åkt med fast tre veckor senare. Jag tittade upp mot toppen av berget. Jag såg att det stod en hjort längst upp. Väl uppe gick Carola fram till klippavsatsen som stupade rakt ner i fjorden. Jag såg att hjorten stod en bit bort. Carola låg på mage och tittade ut över kanten. Jag såg att hjorten slant och föll rakt ner över kanten. Den föll rakt mot en klippkant och bröt nacken. Jag hörde Ola skrika bakom oss. FAN! Såg ni hjorten, såg ni hjorten! Fy fan såg ni, skrek han. Ola fotograferade hjorten, där den låg nere på klipporna. Vi gick ner för Batalden igen och rodde tillbaka till huset. Jag funderade mycket över hjorten. När vi kom tillbaka till huset sprang Ola in till färöborna och berättade om hjorten och åran.